”Äntligen torsdag!”

”Äntligen torsdag!”

Äntligen Torsdag!

Varje gång jag sitter i bilen på väg till Axlagården förbereder jag mej på att möta människor, en del för mej helt nya och en del som jag lärt känna under deras vistelse där. Gäster, anhöriga, vänner och bekanta allt ryms under samma tak. Den största uppgiften för mej som volontär är att vara lyhörd för vad den/de önskar och behöver. Att vara ett stöd och hjälpa till med det mesta, stort som smått. Kan jag hjälpa personalen på något sätt så gör jag det också.

När jag klivit in genom dörrarna på Axlagården möts jag av det lugnande ljudet från fontänen och det underbara ljuset i vinterträdgården och genast kan jag känna hur energin i huset välkomnar mej. Jag tar på mej min namnbricka och börjar min dag, oftast med att sitta med som sällskap vid lunchen. Det är ett utmärkt sätt att lära känna varandra, vi hjälps åt att göra det till en trevlig stund och jag kan lova att jag har fått skratta en hel del. För mej är det viktigt att få alla att känna sej delaktiga i samtalen runt bordet. Stämningen ska vara öppen och tillåtande, alla ska känna sej fria att säga och berätta vad som helst, att vara tyst är så klart också helt okej.

Första gången jag kom i kontakt med Axlagården och volontärerna var för ca 20 år sedan, då var jag anhörig och fick en fin kontakt med alla som hjälpte min mormor att få ett fint, värdigt och smärtfritt avslut på livet. Efter en tid kände jag att jag ville komma tillbaka till Axlagården för att vara volontär och få möjlighet att ge andra människor samma värme och omtänksamhet som min mormor och jag fick. Jag tycker att det ger mej enormt mycket glädje att få vara i det här huset och att få träffa så många fina och intressanta människor.

Inger Almersson, volontär

 

Inger A

 

Inga kommentarer

Kommentera