Om den utmätta tiden

Om den utmätta tiden

Vi lever livet bättre om vi lever det så som det är, nämligen som en utmätt tid. Då spelar fristens längd ingen roll då allt ändå förloras i evigheten.”

Peter Noll 1982

När jag läser Peter Nolls bok ” Den utmätta tiden” blir jag fascinerad och förundrad.

Det börjar med George Kleins förord till boken. G. Klein berättar om en föreläsning han har lyssnat på utav psykiatrikern Dr.Ward när han besökte Sverige. Dr. Ward arbetar som psykiatriker på världens största cancersjukhus som finns i New York.

Dr. Ward har studerat cancerpatientens anpassning till sin sjukdom och till sin förestående död. Hans slutsats var förbryllande. Cancerpatienterna kunde indelas i två stora grupper: kineser och icke kineser. Kineserna var dödsanpassade från början, antingen de var födda i Kina eller i USA. De tog det oundvikliga med jämnmod. Icke-kineser var inte anpassade. De förnekade verkligheten eller reagerade med stor ångest. Dr Ward ansåg att den kinesiska cancerpatientens attityd bottnade i den urgamla familjestrukturen. Man lever och dör inom en stor familjegemenskap. Familjens alla medlemmar har sina givna rättigheter och skyldigheter. Individen varken vill eller kan bryta sig loss ur den. Om farfar får obotlig cancer kommer ingen på tanken att skicka honom till sjukhuset för att dö. Barnbarnet ser honom varje dag före och efter skolan. Ja, farfar håller på att dö. Dödens realitet mildras av familjens kontinuitet. När sonsonen själv blir farfar accepterar han sin egen cancerdiagnos med samma självklarhet.

Varifrån kommer då våra attityder? Har vår kultur försvagat vår förmåga att möta den obehagliga sanningen, den enda som gäller för oss alla? Icke-existensen är en emotionell oacceptabel tanke, brukar psykologerna säga.

Peter Noll vill i sin bok framförallt förmedla till oss den viktiga insikten att det är meningsfullt att befatta sig med döendets och dödens problem medan man befinner sig i bästa välmåga. Noll menar att vi lever bättre och riktigare om vi lever livet som det är, i ständigt medvetande om dess tidsbegränsning.

Jag undrar och funderar över vår icke-kinesiska attityd och om vi på något medvetet sätt skulle kunna göra något åt det. Såväl för att släppa rädslan inför att dö som för att bättre kunna ta till vara på livet medan vi lever. Ofta får man höra om människor som varit nära att dö och att de då, först då, kunnat ta tillvara på och njuta av livet.

Noll säger att den medvetna dödstanken ökar individens frihet. Den som har lärt sig att ständigt möta dess ansikte kan inte vara underdånig längre.

Boken skrevs på slutet av 80-talet och såväl Kina som alla andra riken på jorden har förändrats och vi med dem.

Men tanken finns kvar, går det att förändra vår känsla inför döendet och döden? Går det att lära sig att vara mer tacksam och njuta mer utav livet vi lever?

Pia hane-weijman

 

1Comment
  • Erik
    Skapad 12:05h, 20 september Svara

    Så sant det där med att ”vi lever bättre och riktigare om vi lever livet som det är, i ständigt medvetande om dess tidsbegränsning”
    Tack Pia!

Kommentera