Upplevelser av att vara volontär på Axlagården

Upplevelser av att vara volontär på Axlagården

Jag heter Alma, är 25 år och en rätt ny volontär på Axlagården. Min första dag var för lite mer än 2 månader sedan. På mitt introduktionssamtal kom vi fram till att mitt fokus skulle vara på att ha kontakt med gästerna, framförallt i form av att umgås. Innan jag skulle åka dit första gången var jag lite nervös. Vad skulle jag göra egentligen? Skulle det räcka om jag ställde frågor och lyssnade? Skulle människor som levt ett långt liv, vilja umgås med mig, en utomstående ungdom?

När jag kom dit så blev jag tillfrågad av Pia, Axlagårdens bildterapeut, om jag ville måla med en av gästerna. Det kändes bra att börja med, tyckte jag. Så jag gick och frågade gästen på hennes rum om hon ville följa med och måla i bildhörnan. Det ville hon, trots osäkerhet på sin förmåga att rita något fint. Då var vi två, tänkte jag. Men målade gjorde vi. Och fikade. Doppade penslarna i kaffekoppen (tur det finns mycket kaffe på Axlagården), pratade och fnissade. Lite försiktigt till en början men efter en stund desto mer.

Sedan dess har jag varit på Axlagården de flesta måndagseftermiddagar och umgåtts med gästerna. Då går jag ut med fika, frågar frågor och lyssnar, pratar om livet och äter tillsammans med dem. När jag berättar för andra att jag är volontär på Axlagården får jag många gånger svaret: ’Oj, jobbar du där? Det måste vara jättetufft.’ N är de säger så har jag alltid tänkt: Jovisst är det så, men att de inte riktigt förstår hur det faktiskt är där. Hur trevligt vi faktiskt har det.

Efter den första gången sågs jag och den målande gästen varje gång jag var där. Jag har ställt svåra frågor. Jag vet detta, eftersom jag har fått svaret: ’Det var en svår fråga!’. Vi har fikat tillsammans på rummet, tittat på skogens alla djur i en blädderbok och dragit skämt. Det sistnämnda har hon stått för. Exempelvis då en i personalen gick förbi oss där vi satt och hon sa om mig till denne: ’Jag slänger ut henne, men hon kommer tillbaka!’.

Jag har fått lära mig nya uttryck också av denna gamla, vackra gäst. När hon pratade om något som inte var helt enkelt kunde hon säga ”Svårt fall, doktorn grät.” Ibland blev det lite allvarligare och hon berättade att hon aldrig brukar skratta åt någon, då detta kunde såra någon djupt.

För några veckor sedan, då det var dags för mitt eftermiddagsbesök på Axlagården, behövde jag för första gången säga hejdå till en gäst. Då förstod jag plötsligt vad de bekanta som frågat mig om volontärjobbet menade. Gästen jag sa hejdå till var den första gästen jag mötte och den jag hann spendera mest tid med. Så jag förstod att det tuffa är på riktigt. Det svåra är verkligt. Men det tar inte ifrån all den glädje vi hinner dela innan avslutet. Det visade den första gästen som jag mötte, mig.

Vila i frid.

/Alma Hofverberg

1Comment
  • Inger Nordenstam
    Skapad 20:55h, 13 december Svara

    Så fint och moget skrivet av dig Alma. Känn att du är viktig❤️

Kommentera